Imorse när jag vaknade regnade det. Jag fick denna låten i mitt huvud och började tänka på gamla minnen. Jag har nog slagit ett rekord på att inte tänka på detta minne men ibland rasar det och jag klarar inte längre. Dessa rader beskriver det jag tänker på så fruktansvärt bra:
Jag har väntat på ett regn jag kan förlora mig i
jag hör ett hjärta som slår
inatt har jag bett för stunden dimman drar förbi
för en välkommen vår
vi gick långt här du och jag
kanske så långt vi kunde gå
kanske fanns ingen ärlig chans för oss
men jag ser det inte så
det är som jag burit en förbannelse
ibland med ryggen rak
ibland med både hopp och tro
men det är ändå samma sak
jag har spridit lite värme
jag har spridit lite frost
jag är varken hjälten eller boven
jag är bara lite lost
från fönstret ser jag tidens tand
kedjor komma och gå
ingen är del av den här trenden
alla bara hälsar på
jag har väntat på ett regn jag kan förlora mig i
jag hör ett hjärta som slår
inatt har jag bett för stunden dimman drar förbi
för en välkommen vår
Älskade Winnerbäck.
SvaraRadera