Dom jävlarna ska skjutas

Jag går genom parken
Det är inte ens natt än
Och två som går bakom springer ifatt
Och tar allt som är mitt

Jag borde ha skrikit
Men det kommer inget ljud
Dom behöver inte ens hålla för min mun
Allt som var mitt

Och tänk om jag hade gått en annan väg
Eller inte varit så korkad och gått ute själv
Jag kanske hade fel kjol
Eller kanske gick för sakta
Det måste va' mitt fel
Det måste va' mitt fel

Vem skulle ha trott mig?
Jag fyllde i blanketten, sen inget
Och sen så var det borta
Allt som var mitt

Alla sömnlösa nätter
Allt rotlöst klamrande
Fast till allt som är konstant
Och allt som en gång var mitt

Dom jävlarna ska skjutas

Jag vet vad han heter
Och jag står med ett gevär
Jag ska spendera mitt liv nu
På att ta tillbaka allt som är mitt

Jag har väntat på ett regn

Imorse när jag vaknade regnade det. Jag fick denna låten i mitt huvud och började tänka på gamla minnen. Jag har nog slagit ett rekord på att inte tänka på detta minne men ibland rasar det och jag klarar inte längre. Dessa rader beskriver det jag tänker på så fruktansvärt bra:

Jag har väntat på ett regn jag kan förlora mig i
jag hör ett hjärta som slår
inatt har jag bett för stunden dimman drar förbi
för en välkommen vår

vi gick långt här du och jag
kanske så långt vi kunde gå
kanske fanns ingen ärlig chans för oss
men jag ser det inte så

det är som jag burit en förbannelse
ibland med ryggen rak
ibland med både hopp och tro
men det är ändå samma sak

jag har spridit lite värme
jag har spridit lite frost
jag är varken hjälten eller boven
jag är bara lite lost

från fönstret ser jag tidens tand
kedjor komma och gå
ingen är del av den här trenden
alla bara hälsar på

jag har väntat på ett regn jag kan förlora mig i
jag hör ett hjärta som slår
inatt har jag bett för stunden dimman drar förbi
för en välkommen vår

Kriget mot mig själv

Den friska jag talar till den sjuka. Jag vet att jag borde kunna övervinna mitt krig. Mitt krig jag kämpat med och emot i över åtta år. Jag kan detta livet utan och innan men jag vill även lära mig det friska livet. Vill kunna göra allt som andra kan, vill resa och utbilda mig. Framförallt vill jag kunna överleva dagen i bättre skick än vad jag gör nu. Min ätstörning har följt mig i åtta år. Tiden går så fort, fast så jävla långsamt. Ibland undrar jag när det är min tur att bli frisk? Bli fri!
 

Jag har också så många andra diagnoser att kriga mot, som jag inte skriver om här på bloggen, ett ständigt krig är vad som sker i mig. En önskan om att leva, om att dö. Om att gå ner i vikt och om att bli frisk. Att sluta skada mig själv men ändå att låta mig sjunka till botten. Det dubbla inuti mig ligger i min ständiga kamp att hålla huvudet över vattenytan, jag har tröttnat på kampen men samtidigt vill jag så gärna sluta överleva och börja leva. Min kamp har varit så lång, jag har gått igenom så mycket. När är det min tur?

 

"Du har språket och orden,

dom kom till för att hålla dig på jorden.

Så jag känner ingen oro,

men jag vet ,jag vet,

jag vet hur det känns"

 

 

Jag vill inte, jag ville inte

Jag kan inte kontroller mina minnen just nu. Du påminnde mig om det igår, på ett så obehagligt vis.

Bilder, minnen från den där lägenheten, från det där sovrummet, det är nog snart ett år sedan, det har inte kommit såhär intensivt innan, inte gjort såhär ont. Den händelsen har aldrig gjort såhär ont sen den där natten. Jag är rädd, äcklig och bara värdelös.
Jag skadade mig idag, inte mycket men tillräkligt för att det ska bli små ärr, hur kan jag låta den där natten skada mig så? Jag vill inte ha ärr som påminner mig om det, om honom..
Jag vill inte,
jag vill inte!
Jag sa det den där natten också;
Jag vill inte!

Brev till en vän som inte längre finns

Det är ljus på gravarna nu, allhelgona har redan varit men ljusen brinner än. Som en påminnelse av att sorg aldrig tar slut, att min sorg till dig aldrig tar slut. Du var så ung, för ung för att dö. Jag önskar att ljusen aldrig slocknar, att dom alltid och i all evighet kan påminna mig om hur vacker du var. Ditt hår luktade så gott mot min kind, ditt skratt var så vackert i vårsolen. Minns du när du höll min hand, lovade mig att alltid leva? Hur kunde du svika mitt enda krav på dig, att du aldrig skulle ta ditt liv?

Världen påminner mig så ofta om dig, höstmörkret och vårsolen. Varje årstid har sin egna sorg, vet du det?  Men varje år sörjer jag alltid lika mycket. Det var nästan fem år sedan nu, men det gör fortfarande så fruktansvärt ont.

Vill bara säga att ljusen på gravarna är fina, och jag saknar dig varje dag.
P.S jag lyssnar på våran sång nu.

Förevigt, din Anna

Förlåt mamma!

Jag förstår mig inte på mig själv. Igår grät jag, jag skakade av saknad, jag skar upp min arm och grät ännu mer.
Och vet du varför mamma? För jag saknade dig så mycket. Jag saknar dig mamma.

När jag var liten var du sjuk, och när du nu blivit bättre, då är jag sjuk.
Alla nätter då du och pappa vaktade mig för att jag inte skulle ta livet av mig.
Alla gånger ni tillbringat tid i ambulansen med mig, alla nätter ni tvingas sova på sjukhuset.
Mamma, efter att du blev bättre från depprisonen har du alltid ställt upp för mig.
Jag förlåter dig från allt dumt du gjorde mig när jag var liten, för när du varit dig själv, en frisk mamma har du alltid gjort allt för mig.

Idag när du ringde mig ljög jag.., igen.., - "ja mamma, jag har ätit" är det enda jag kan säga.

Förlåt mamma, jag vill inte ljuga, jag vill inte det, men jag vill verkligen inte att du ska veta att jag skulle behöva dig vakandes över mig om nätterna igen.

Jag älskar dig mamma från din dotter Anna

Minnen som gör ont

Satt på en skiva idag, en skiva med en låt jag spelade gång på gång på avdelningen. Jag tänkte inte på det, låten bara dök upp. Och det väcker några otroliga jobbiga minnen.

Jag minns soundslangen i min näsa, tårarna i kudden.
Den låten tröstade mig då, idag gör den bara mig ledsen.

Alla dagar som flöt ihop bland näringsdrycker.
Jag hatar tiden inom slutenvården, tiden med tvångsvård.

Jag orkar inte berätta mer idag, kanske någon annan dag.
Jag ska berätta min historia i babystep

Jag saknar dig, jag saknar dig

Självmord, jag hatar ditt fucking jävla självmord!

Idag är en sådan dag jag inte riktigt vet vad jag ska göra av mig själv, jag lyssnar på musik som påminner om dig.

Jag önskar så att jag slapp uppleva ditt självmord. Det är så extremt svårt att acceptera.

Det har gått snart fem år, ändå finns det stunder jag inte kan fokusera på något annat än sorgen.

-Just nu, just idag är en sådan stund.

 

Jag kommer aldrig glömma din historia, min historia om dig och våran historia.

Kom hem nu!