Ensammast i Sverige

Jag är förvirrad. Det är så mycket jag behöver tänka på hela tiden. När ska jag få ett lugn och en vardag som funkar för mig? Förändringar, det har alltid varit föreändringar det senaste. Är så motiverad till att bli smal, till att bli tunn som luft. Kan nästan inte vänta på att bli smal. Jag har inte hetsätit på 9dagar, 15timmar,14minuter och 26sekunder. Känns ganska så sjukt, trodde inte jag skulle klara det så länge. Nu siktar jag på två veckor utan hets. Två veckor!

Det är mycket i skolan just nu, funderar på att ge upp. Funderar alltid på att ge upp skolan. Måste försöka vara ihärdig, måste försöka.

Jag känner mig ensammast i Sverige också. Klarar inte av att leva upp till vänners förväntningar på mig. Bråkar, är jobbig. Jag är ingen bra vän. Kanske stämmer det att man måste älska sig själv först, jag vet inte.

Gråter

Å hunger den sitter i rösten,

inte i magen,

i rösten

därför är vi tysta om saken

 

 

 

Lämna mig ifred!

Mår inte alls bra, har en ångest som bara gnager, gnager och gnager. Och nej, har jag inget spännande att skriva. För det gnager så, gnager...

Skit ner dig livet!

Idag känner jag mig som ett grinigt barn. Som att jag vore fem år. Jag gråter för minsta lilla och hatar mig själv. Varför är jag så fet? Varför hade jag inte gått ner mer än 0,1kg imorse när jag vägde mig? Hur ska jag orka bli vuxen? Varför är det alltid saker som måste göras? Varför vill ingen ha mig? Varför i helvete kan inte jag få vara en normal och lycklig människa?
Jag ska bli smal nu! Jag ska bli så jävla tunn och osynlig att jag blir synlig!

"En utomjordings kärlekströst
en undran vem som svek vem föst
Ät fett och socker tills du spyr
eller bli en fyra-tonsmartyr
sälj dig, sälj dig dyrt"

Failed

Misslyckas. Hela tiden. Misslyckas. Misslyckad.
Måste vara strängare mot mig själv. Måste vara hårdare. Lära mig själv att det inte är okej att äta vad som helst när som helst. Godtroget trodde jag det skulle gå med det gamla vanliga bara. Räkna kalorier. Släppte att varje dag bestämma innan vad jag skulle äta. Bara äta rätt antal kalorier så. Men nej, det gick inte. Nu får jag börja bestämma igen dagen innan. Har planerat morgondagens mål. Imorgon kommer jag planera måltiderna för i övermorgonen. Så får det vara. Jag lyckas ju inte. Misslyckad

Alla lyckade människor

Vaknar på morgonen. Går och kissar och sen väger mig. Trycker runt på telefonen och går in på facebook. Läser statusuppdateringar. Alla lyckade människor. En bekant ska åka till USA i ett år. En annan ska till Indien. Blir ledsen, arg. Jag vill också. Jag vill ut i världen, flytta, börja plugga. Jag vill så mycket men min sjukdomsbubbla håller mig fast. Blir besviken på mig själv. Vad gör jag om dagarna. Meningsfullt liv? Nej inte precis. De som inte ska resa har kommit in på fina högskoleutbildningar, dom ska bli någonting. Men jag då? Jag ägnar mina dagar med att slåss mot mina psykiska diagnoser. Att slåss, att kriga. Ständigt. Jag är så trött på att ständigt vara den sjuka Anna. Är så trött på detta livet. Vill ta mig ur detta, vill så gärna. Men kan inte riktigt, inte än.

Tystnad, tunnel, avfart

Dagen i dag började mig att jag kände mig svimmfärdig. Åt en clementin, det hjälpte inte. Väntade några timmar, det blev bara värre. Kände att jag var tvungen att äta något, åt en deciliter ris. Sen gick det bara utför med massor av mat. Ingen hets, men för mycket kalorier. Ångest och en äcklig känsla i magen. Tagit lax och varit på gymmet. Känns bättre. Kvällsvikten är ett kilo högre än morgonvikten, men då med vätska i magen så det får vara okej. Funderar på om jag ska straffa mig själv lite mer med att inte äta imorgon, men det kanske bara är dumt. Då kanske det blir hets på riktigt. Kanske bäst att äta 500kcal imorgon och låtsats som att dagen idag inte fanns. Har nog inte riktigt bestämt mig än.

Ska jag tala om för dig hur jag blöder?

Tårarna bränner, jag är så fruktansvärt trött på allt just nu. Jag vill bara lägga mig under täcket. Vill svälta mig tills jag inte orkar känna mer! Vill bli liten, orkar inte ansvar och krav. Jag är förvirrad, så förvirrad nu. Min kropp är så sliten idag, så trött. Jag ska ta en riktig långpromenad med A sen, det behövs! Behöver tänka på annat. Behöver bryta tomheten jag känner nu. Lyssnar på musik lite för högt. Gråter lite för tyst.

Piss liv

Jag mår riktigt pissigt. Idag vaknade jag gråtandes, jag har inte gjort det många gånger i mitt liv utan att ha haft en mardröm. Jag tycker det är märkligt att man kan vakna gråtandes, att kroppen liksom ställt in sig på att livet är piss innan man ens hunnit inse att det är morgon och dags att kliva ur sängen. Jag har en dum ångest som bara river och river i mig.

Nu till lite positivare; Idag påbörjar jag en ny diet. Känner hur jag verkligen behöver en omstart för att kunna och orka gå ner i vikt. På fredag ska min våg visa minus! Jag tänker äta enligt ABC-dieten varannan vecka och enligt "min" diet på 500kcal/dag varannan vecka. På detta ska jag även komma igång med träningen!

Fet, fetare, fetast

Jag är fetare än någonsin, eller inte riktigt, men nästan. Fettet väller över och jag vill egentligen inte visa mig för någon. Hur kunde jag låta mig gå upp såhär mycket i vikt? Och såhär snabbt? Fy fan! Hatar min kropp och mig själv! Har inte något mer att säga just nu, återkommer med ett positivare inlägg snart. Håll till godo med mitt självhat! Mohahah. Fuck!


och nej, detta inlägg får ingen jävla bild!

But maybe i don't wanna win

Snälla, skjut mig! Jag hatar mitt liv, allt som hör till mitt liv och mig själv. Jag verkligen hatar, hatar, hatar allt och alla! Och de eller det jag inte hatar har förlängesedan försvunnit eller dött. Jag går bara upp i vikt, mina vänner försvinner och allt det där praktiska runt omkring löser sig aldrig. Jag hetsar, spyr, svälter och laxerar. Allt som en enda kedja som tar all min tid och allt mitt liv ifrån mig. Jag vill skada och skad, skära, ta överdoser, knarka, sova hos män jag inte vet namnet på. Jag vill bara göra allt det där destruktiva nu.
Men istället gråter jag. Gråter över livet, över mitt elände som aldrig tar slut. Jag har varit med om så mycket, så mycket skit, så mycket känslor som jag har gått igenom. Vill ringa min gamla langare, vill ringa den där destruktiva knullkompisen. Men mest av allt vill jag bara att min vän, min bästa vän, ska komma hem igen. Snälla kom hem, jag behöver dig! Snälla älskade vännen min, min käraste, kom hem nu!

Det kan väll inte vara jag?

Jag hatar mig själv så jävla mycket! Vägde mig idag för första gången på länge. Vågen visade plus, plus och plus! Vill inte gå utanför huset, vill inte visa mig för någon. Min kropp håller på att sprängas och jag känner för att ge upp. Det känns som att alla kläder är för små, som att huset är för litet för min kropp. Som att jag inte kommer igenom dörröppningar. Hela staden är för liten för mig. Jag vill bara lägga mig under täcket och stanna där i mitt mörker tills jag blivit smal.
Det är midsommarafton idag, alla är så fina, alla är så fina utan jag.


"Och hon som stirrar ut från spegeln
Det kan väl inte vara jag?
När blev jag så ful & trött & gammal
så ensam, feg och svag?"

Tröstar mig själv, hatar mig själv, försöker att stå ut.

Idag visade vågen plus, plus och plus. Blir arg på mig själv, hatar mig själv. Tröstar mig med att det antagligen är mycket vatten vikt. Att jag kommer ha gått ner ett kilo vatten till imorgon. Fast nej, då blir det ändå plus. Jag hatar mig själv. Jag är äcklig och svag. Känner mig som ett monster, ett riktigt jävla monster.
Tröstar mig själv med att jag kan gå ner i vikt, jag kan gå ner i vikt om jag är stark. Får ångest av att tänka på att jag inte kommer hinna gå ner så mycket som jag vill på denna tidsperiod. Hatar mig själv lite mer, ännu liter mer.

Tröstar mig själv, hatar mig själv, försöker att stå ut.
Tröstar mig själv, hatar mig själv, försöker att stå ut.

Pissdagar

Jag är trött, arg, sur och missförstådd. Kanske mest ledsen egentligen. Jag och datorn har krupit ner i sängen för att stanna här ett tag. Jag känner mig äcklig och smutsig. Borde duscha men orkar inte. Vill inte ha någon mat heller. Önskar att jag kunde prata med någon, önskar någon såg att jag mår dåligt idag, samtidigt vill jag bara isolera mig från världen, trycka på pausknappen och vila ut ordentligt.
Allt runt omkring mig är så jobbigt och osabilt, det finns ingen trygghet någonstans. Under täcket i min säng är jag trygg, men det går inte att bara ligga i sängen hela dagarna. Det funkar inte så, det går inte. Vill bara gråta, vill bara gråta.

Längtan, alltid denna längtan

Jag vill vara vacker, vill vara fin, söt och tuff. Men vet ni? Jag är inte gjord för det. Jag är så sugen på att handla kläder, börja sminka mig fint, göra fina frisyrer och måla naglarna vackert. Men det känns så himla meningslöst, varför ska jag göra det om jag ändå inte kan bli fin? När jag ändå är fet. Vad hjälper sånt när jag ser ut som ett miffo, min kropp är tjock, mina bröst äckliga och min ansikte snuskigt.
Jag kan inte sminka bort mitt fett, inte köpa fina kläder och dölja det, långa naglar får inte mina korvfingrar att se smala ut. Jag orkar helt enkelt inte ta hand om mig själv. Jag är för äcklig för det.

Jag hatar mig själv, jag hatar mig själv så jävla mycket.

Droger och svält är samma sak

Och hets och spy och allt är alltid samma sak...

Ibland säger bilder mer än vad fingrarna på tangentbordet förmår...

 

Att aldrig någonsin bli nöjd

Jag är så arg och sur, jag kämpar som en jävel för att gå ner i vikt. Bokstavligt talat med blod, svett och tårar. Har lyckats gå ner några kilon det senaste och idag får jag en impuls att pröva några kläder i garderoben.
Vad får jag tillbaka?
Absolut ingenting, min rumpa har aldrig någonsin varit större, mina lår ser ut som skam.
Jag kan inte glädja mig över att revbenen syns mer och mer när jag drar in magen. Min rumpa förstör allt, den är så enormt stor.

Vet inte var jag ska göra av mig själv, vill bara ahahajdfbhjf jag vet inte vad...

God natt.
Förlåt för deppinlägg.
Ni gör iallafall min vardag lite ljusare!

Sex mot ensamheten

Igår skrev jag om hur ensam jag kände mig, det slutade med att jag messade en kille som jag egentligen inte orkar träffa. Han kom, vi drack, jag ramlade på asfalten, vi gick hem, vi hamnade i säng. Sen låg vi där med varandra i flera timmar, flera gånger.
Sex utrotar ensamhet ett tag, ett litet tag. Tills mina flashbacks kommer, jag börjar gråta så fort jag känner att jag inte har kontroll över sexuella situationer. Han vet det, han låter mig gråta mot hans bröst. Men som fort han rör mig om jag inte är beredd, ber mig göra något, vända mig om, vad som helst. Så brister det...

Jag önskar jag kunde säga till honom som det är, att jag har minnen som inte lämnar någon ro. Att alla inte varit så förstående som han, att alla inte har lyssnat på ett NEJ.
Först som elva år, sen som 15år, sen som 16år och sen som 17år.

Jag hatar män! Men ibland gör jag vad som helst för att få utrota ensamhet, förlåt för inatt, förlåt för att jag bara använder dig som en medicin mot; just det; ensamheten.

Döda mig!

Vågen har börjat visa neråt, jag är glad över det, eller var. Framtills jag stoppade i mig typ 1000 oplanerade kalorier. Vad är det för jävla äckel jag är! Döda mig, skjut mig, någon! Snälla!
Har ätit ca: 1500kcal idag och sen när var det tillåtet? FUCK! Min mage svämmar över!


DÖDA MIG, DÖDA MIG, DÖDA MIG!

How could I have been so stupid?

Har mölat i mig 175g choklad, blä vad hemsk jag känner mig.
Går till affären för att jag varit så hemskt sugen hela dagen, köper min choklad. Går hem och mölar, nu efteråt minns jag inte ens om chokladen var god eller äcklig.
Varför är det alltid så? Varför kan jag aldrig lära mig?

Tröstar mig med att jag ska träffa finaste Ryuzaki imorgon, ser verkligen fram emot det!